Människor har i alla tider rest. Samhällsutvecklingen under medeltiden medförde ett ökat behov av att resa. För dåtidens resenärer var inte mycket ordnat för att tillgodose de nödvändigaste behoven. Lite halvhjärtade organisationsförsök hade gjorts men först på 1600-talet tog man tag i problemet. År 1649 lät drottning Kristina utarbeta en förordning med bestämda regler för resandet. Dessa regler kom att kallas ”Krogare- och Gästgifware Ordningen”.
Skjutsväsendet knöts nu till Gästgivargårdarna, som skulle ligga med c:a 2 mils avstånd från varandra utmed de allmänna landsvägarna. Vrigstad som stor marknadsplats och dessutom beläget vid häradsvägarnas möte hade säkert haft krog eller gästgivargård tidigare.
På en karta från 1600-talets första hälft är gästgivargården markerad vid platsen för huset som idag är Torglägenhet 1. (Kan ev. vara samma byggnad som fortfarande står på platsen).
År 1666 ansågs Lunnaberg vara den lämpligaste platsen för gästgiveriverksamheten varför man kan anta att den flyttades från torget till Lunnaberg då, eller något år senare.
Foto från Hembygdsföreningens bildarkiv – från omkring år 1900. I huset längst till höger, som ligger lite högre, inrymdes gästgiveriet mellan åren 1666 till 1688. Det vita större huset i förgrunden inrymde poststationen som låg vid Växjövägen. Över poststationens gavel syns Lunnaberg mangårdsbyggnad och bakom den ladugården.
Gästgiveriet vid torget kanske inte uppfyllde kraven i 1649 års förordning. Denna skärptes i en komplettering 1651, där det sades att gästgivargården förutom gästgivarens egna rum skulle ha tre kammare, en för ”adlige ståndspersoner”, en för ”annat hederligt folk” och en för ”gemene man” (vanligt folk). Troligtvis var gästgiveriet kvar i Lunnaberg till omkring 1688 då det flyttade tillbaka till Torglägenhet 1.
Kanske var det så att dåvarande gästgivaren Nils Andersson lät bygga på en våning på det tidigare gästgiveriet för att klara kraven i 1651 års förordning.
Foto från Hembygdsföreningens bildarkiv – från omkring år 1915.
Köpmannen John Johansson (1890-1982), som länge ägde fastigheten, Torget 1, har berättat att det vid en renovering tydligt framgick att huset byggts på med en våning. Han visste också att berätta att huset var byggt på 1600- talet och varit gästgivargård in på 1800-talet.
Fastigheten Torget 9 uppfördes under perioden 1835 – 1840 av Magnus Bolander, som stod som ägare av fastigheten. Gästgiveriet flyttade då hit från Torget 1.
Foto från Hembygdsföreningens bildarkiv – från omkring år 1900. Torget 9 är huset i bildens mitt.
Gästgivare var Johan Peter Lundberg, född 1803 i Hagshult och anfader till nuvarande släkten Lundberg i Vrigstad, Han efterträds i slutet av 1840-talet av Peter Daniel Tolf, från Svenarum som driver verksamheten till 1861 då Traktören Anders Johan Larsson, född i Järstorp 1823, flyttar in med familjen från Jönköping och övertar gästgiverirörelsen.
På 1880-talets början överlåter Larsson rörelsen till Johannes Andersson, som då flyttar verksamheten till det vi idag kallar Gästgivargården i torgets nordöstra hörn (adress Gästgivaregatan 2).
Foto från Hembygdsföreningens bildarkiv – från omkring år 1900. Två generationer gästgivare i Vrigstad. Från vänster gästgivaren Anton Andersson (1859-1927), gästgivare under åren 1887 till 1917, hans far Johannes Andersson (1826-1906) hade gästgiveriet i Vrigstad från 1880-talets början till 1887 då sonen Anton tog över, sedan sitter Johannes hustru, Johanna Johannisdotter (1841-1927) samt längst till höger deras dotter och alltså Antons syster Albertina (1864-1910).
År 1887 övertar hans son Anton Andersson gästgiveriet, som han innehar till 1917 då gästgivaren Pettersson-Gunler tar över. Efter hans bortgång driver hustrun Edit gästgiveriet in på 1940-talet. Edit blir alltså den siste gästgivaren i Vrigstad.
Foto från Hembygdsföreningens bildarkiv – från omkring år 1920.
Den sista skjutsstadgan utfärdades 1911 och upphävdes 1933. Då hade järnvägarna och automobilerna gjort att gästgivargårdarna spelat ut sin roll. Vissa gästgivargårdar, som i Vrigstad, levde dock kvar några år som matställe och festlokaler.
Hur många hästar som skulle finnas tillgängliga vid varje gästgivargård bestämdes av de lokala myndigheterna. Utefter de större vägarna kunde det röra sig om 15-20 hästar per dygn. Alla fanns inte uppstallade på gästgivargården utan ute hos bönderna (hållkarlar) som s.k. håll- eller reservhästar. Men det krävdes ändå rejäla uppstallningsmöjligheter i anslutning till gästgivargårdarna. Förmodligen har bara några få spiltor funnits i uthuslängan vid Torget 9. Det troliga är att de flesta platserna fanns i stall tillhörande tidigare gästgiveriet. Dessa var uppförda på planen nordöst om torget.
Efter att fastigheten, Torget 9, upphört som gästgiveri på 1880-talet, fick också ekonomibyggnaden andra funktioner. På 1920-talets slut gjordes vissa förändringar då charkuteristen Samuel Johansson öppnade charkuteriaffär i huvudbyggnaden. Då blev vissa delar av ekonomibyggnaden lokaler för tillverkning av charkvaror. Kokgryta och rökugn installerades då i norra delen av byggnaden. Dessutom inrymdes brygghus, ”bekvämlighetsinrättning” samt vedbodar för hyresgästerna.
Många prominenta vägfarande har under åren tagits om hand av gästgivarna i Vrigstad. En ättling till gästgivaren Anders Johan Larsson har berättat att självaste kungen Karl XV en gång övernattade här. Ett föremål som kungen använt (oklart vad) placerades i en ostkupa av glas där det kunde beskådas av gästgiveriets gäster under lång tid.
Linné övernattade i Vrigstad natten mellan den 17-18 augusti, på sin Gotländska resa 1741.
En som beskrivit sitt besök är tulltjänstemannen Magnus Hollertz, som medföljde generaltullinspektören Gyllenhaal som sekreterare på en resa 1853. Så här skriver Hollertz:
Det var en söndagsafton, då vi framkommo till Vrigstads stora gästgivargård, där vi skulle ha nattläger. Bondpojkarna voro här församlade i hundratal, klädda i sina helgdagskläder och lika varandra som bär. Det var roligt att se deras småväxta figurer, klädda i ofantligt höga ullhattar, korta blå jackor, gula skinnbyxor, blå strumpor och skor. Därjämte syntes det även vara å la bondmode att ha käpp i hand. Då vagnen stöttades för att smörjas, samlades de i massa däromkring, frågade mig var den var gjord, kände på smidet och gjorde sina reflexioner över det fina och solida däruti, och så många, som kunde, kröpo under vagnen för att ännu bättre kunna skärskåda allt. de voro, som drängen sade, färdiga att skruva sönder hela underredet för att lära sig dess hemligheter. Jag hörde ideliga utrop av: ”De ä då faun, de ä’ då faun, du Petter, va ”de matte ha kaustat de smiet!” Vi lågo gott på Vrigstad, avreste i god tid och anlände klockan ett middag till Växjö. Det var ett gott betyg åt både gästgivaren Tolf och Vrigstadpojkarnas vilja att lära.
© Stig Marz