Rudolf Thunander skrev 1961 om ”Vrigstad på 1850-talet”, som fanns med i Gudmunds Gillets Årsbok samma år. Texten gavs senare ut som ett särtryck. Inledningen på skriften handlar om näringslivet och vi återger en del av denna: ”Att Wrigstad innehar den förmånligaste plats inom Riket till Köpingsrättighet blir svårt att med skel bestrida.” (Patron Ad. Mörk i yttrande till stämmoprotokollet den 20 oktober 1850.)
När Kristina Nilsson debuterade i Vrigstad vid mitten av 1850-talet stod orten mitt i en kraftig
expansion av handel, hantverk och industri.
Bakgrunden var först och främst de lättnader i näringsfrihetslagarna, som genomförts 1846. Hantverket hade befriats från skråtvånget och industrietablering på landsbygden blev möjlig i helt annan omfattning än tidigare.
Till bakgrunden hör också det allmänt gynnsamma ekonomiska klimatet: 1850-talet var den period, då Sverige inlemmades i den stora enhet, som den moderna industrialiserade världen bildade.
Under loppet av ungefär i 10 år tillkom i Vrigstad:
två s.k. skönfärgerier
tre garverier
ett bryggeri
ett tegelbruk,
alla verksamheter, som närmast kan hänföras till industri, även om metoderna var rent hantverksmässiga.
Vad som gjorde Vrigstad attraktivt för nyetablering torde ha varit dels det för fabrikationen nödvändiga vattendraget, dels det centrala handelsläget vid en gammal marknadsplats i mötet mellan två stråkvägar.
Tegelbruket anlades vid en lerfyndighet i Horveryd. Ett av färgerierna, det Runstedtska, och bryggeriet finns fortfarande kvar och är platsens äldsta industrier, medan garverierna och tegelbruket nu är borta. Det var f. ö. hos färgare Runstedt som Kristina Nilsson en kväll höll konsert i ”salen” och i gage erhöll 12 skillingar banco.
Hantverksyrkena blev under 1850-talet rikt företrädda i Vrigstad. Vid 1860-talets början fanns det
bl. a.
sju skräddare
en mösseskräddare
fyra skomakare
två bagare
en sadelmakare
en handskmakare
en smed
en vagnmakare
en kakelugnsmakare
två snickare
en murare
en glasmästare
en kopparslagare
två urmakare
Vidare fanns något så exklusivt som en cigarrmakare och en guldsmed.
Systemet med sockenskräddare och sockenskomakare, antagna resp. avskedade av stämman, fanns kvar även efter 1846. En sockenskomakare, som ”lofwar men ljuger” avskedades 1848. Vid en annan stämma (1854) vitsordades den fria konkurrensens betydelse, då en skomakare Cedergren anhöll att få slå sig ned i byn. Några menade ”att Wrigstad har tillräckligt förråd på skomakare och att den ene hindrade utkomsten för den andre”. Men majoritetens mening var i stället ”att ju flere Mjölnare wi hafva ju bättre och redligare får man malet och ju flere Skomakare man har ju angelägnare måste de vara om de villa hafva arbete.”
Församlingen lämnade däremot ut monopol på ”Lump-Samlingen” till en sockenlumpsamlare. I gengäld betingade man sig ”1/2 Ris tjenligt Skriftpapper och i Rdr. Banco att årligen i Maj månad erläggas till Wrigstads kyrka”. Frågan om en ”Socken-Agronom” väcktes, men föll.
Fem handelsbodar öppnades under 50-talet av s.k. handelspatroner. En av dem, patron Mörk, uppförde 1850 fastigheten Mörkedala, ”en täck åbyggning samt en mindre trädgårdsanläggning”. Det hela hade ”ett behagligt utseende och utgör en förökad prydnad för kyrkbyn” eftersom platsen
tidigare varit grustag och ”beteswall för byns får- och svinkreatur”. Mitt emot patron Mörks fastighet låg den nuvarande banken, då kallad Bolagsgården. Det var där Kristina debuterade som sångerska i ett litet lusthus i trädgården.
Handelsmännen var de, som fick det största ekonomiska utbytet av sina rörelser. Medan t. ex. bryggaren vid 60-talets början taxerade för en inkomst av 1 500 Rdr, en av garvarna för 1 200 Rdr, färgaren för 1 500 Rdr och tegelfabrikören för endast 400 Rdr, så kunde den framgångsrikaste handelspatronen ståta med socknens högsta inkomst, 3 000 Rdr. Hantverkarnas inkomster var betydligt blygsammare: skomakare och skräddare omkring 500 Rdr, vagnmakaren 600 Rdr, bagaren 900 Rdr och urmakaren 500 Rdr. Bäst lyckades cigarrmakaren som detta år beskattades för en inkomst av 1 500 Rdr.
Kristina Nilssons lärare, kantorn och folkskolläraren Sven Granqvist, kom upp i 600 Rdr, medan kyrkoherden tjänade 2 200 och provinsialläkaren 2 500 Rdr.
I Vrigstad fanns dessutom en rad tjänstemän, gemensamma för häradet. Vrigstads ställning som häradscentrum hade ännu inte blivit hotad – det skedde först när stambanan byggdes och de nya orterna Sävsjö och Stockaryd började tävla om häradshegemonien.
Kronolänsman och häradsskrivare var sådana tjänstemän, som sedan gammalt utövat sina tjänster från Vrigstad. År 1842 tillkom apoteket, 1846 kom den förste provinsialläkaren och 1848 öppnades poststation med postmästare.
Befolkningsutvecklingen hade i Vrigstad liksom i landet i övrigt varit nästan explosionsartad under 1800-talets första hälft. Det sades vara ”potäternas och vaccinets” förtjänst. År 1810 hade Vrigstads församling cirka 1 000 innevånare, 1855 var siffran cirka 1 700 och år 1865 cirka 1 900 personer.