2014

En hälsning från Vrigstads hembygdsförening 2014

Beväringsmönsringar
En bild från vårt bildarkiv som innehåller över 5 000 bilder, de äldsta från 1865. Bilden ovan är från 1914. Beväringsmönstringar hölls i Vrigstad Gästgivaregård åren 1902-1925. I bakgrunden syns dåvarande Telegrafstationen. Fr.v. Oskar Sjö, Dammen, Konrad Andersson, Hjortaliden, Emil Andersson, L:a Göstorp, Albin Holm, Martin Andersson, Säby, Gustav Johansson, Planen, Elof Karlsson, Boda, Ruben Karlsson, Hjortaliden, Simon Lindsten, Bertil Johansson, Gustav i Hålan, fjärdingsman Karl Gustavsson, Edgar Bäckström, Bjärkaryd.

Innehåll:
Inbjudan till Vrigstads Hembygdsförenings årsmöte
Några bilder från Vrigstad – 50 och 100 år gamla (ur bildarkivet) Bildarkivet
Oscar Carlström – riksdagsmannen från Vrigstad

Inbjudan till årsmöte med Vrigstads hembygdsförening
Välkommen till årsmöte med Vrigstads Hembygdsförening torsdagen den 10 april, kl. 19.00 i Församlingshemmet.

Program:
• Årsmötesförhandlingar.
• 2013 års verksamhetsberättelse presenteras i ord och bild av Stig Marz.
• Stig Marz visar videoklipp.
• Servering och lotterier.

Gamla och nya medlemmar hälsas hjärtligt välkomna!

Vrigstad år 1914
Gamla Sparbanken
Vrigstad Sparbanks lokal i Bolagsgården år 1914 (med samma inredning som i dagens bankmuseum i Gamla Bankgården). Vid stiftandet 1867 var banken inrymd i det hus som låg på gårdsplanen till Bolagsgården. På samma plats uppfördes 1912 det hus som idag ligger utefter Kristina Nilssons väg. Det ”nya” huset ser i princip ut som det tidigare. 1887 flyttade banken till Torglägenheten 5 där verksamheten bedrevs till 1913. Då inköptes Bolagsgården där bankverksamheten var kvar till 1960, då ett nytt bankhus byggdes.

Bilder från Vrigstad 1964
"Gästis" ladugård
1964 revs Gästgivaregårdens ladugård. Denna del inrymde bl.a. vagnbod där socknens likvagn förvarades.

Svenssons
Ingrid och Sture Svensson fotograferade i deras affär i samband med att affären utökades och ändrades till snabbköp (självbetjäning).

Bildarkivet
Vi försöker hela tiden fylla på med fler bilder till vårt bildarkiv. Har du intressanta bilder så lånar vi gärna dem för att fylla på vårt arkiv.

Oscar Carlström – riksdagsmannen från Vrigstad
Den 12 augusti 1879 föddes en gosse i Holkaryd Kuragård, som fick namnet Oscar Ludvig. Föräldrarna hette Karl Magnusson och Kristina Magnusdotter, som ägde och brukade 1/4 mantal Kuragård. Oscar kom att ägna sig åt politiken. Han var t.ex. fullmäktigeledamot i Jönköpings Läns Landsting 1921-1950. Riksdagsledamot i andra kammaren 1918-1949, där han representerade Liberala Samlings-partiet, som senare blev Folkpartiet. Han blev Folkpartiets förste partisekreterare.

Han engagerade sig mycket i jordbruksfrågor och försökte bl.a. att få folk att kolonisera de stora vidderna i Norrland. Om detta skriver han i boken ”Kolonisten Karin Persdotter” som utgavs 1925. Men han skrev också, på äldre dar, ned sina minnen från sin uppväxt och ungdomstid. Från en släkting till Oscar har Hembygdsföreningen fått dessa nedtecknade minnen, som vi nu i årets hälsning presenterar första avsnittet av. Läs och begrunda tider som varit.

Födelsesocken Vrigstad
I en något avsides liggande by i Vrigstads församling var mitt barndomshem beläget. Byn hette Holkaryd och hemmet Kuragård. Det där namnet Kuragård retade mig nog ibland, ty jag begrep inte egentligen vad det namnet skulle betyda. Nåja, folk som bo i Svinhult få ju nöja sig även med det namnet, även om det inte låter vidare romantiskt. Till Vrigstad kyrkby, eller ska vi säga samhälle, var det omkring 7 kilometer från byns centrum, om man skulle färdas runt Lundholmssjön körvägen, men det fanns en genväg med spänger över ån söder om, som för gående förkortade vägen med ett par kilometer. Numera äro emellertid spängerna borta. De voro så svåra att hålla i lag då högvattnet nästan varje år vräkte undan dem och det var ett ideligt reparerande för holkarydsborna att sätta dem på fötter igen. Förresten går man sällan numera till Vrigstad. Cykeln, bilen och traktorn har ersatt apostlahästarna, anförtrodde man mig nyligen, då jag var på besök i Holkaryd. ”Man följer väl med sin tid”.

Vrigstad hade sedan gammalt varit knutpunkten för hela den kringliggande bygden, med torgdag varje torsdag och en livlig lanthandel. Där bodde i min barndom provinsialläkaren, kronofogden, häradsskrivaren och länsman. Där funnos apotek, poststation, färgeri, bagerier och glasmästeri samt hela raden av hantverkare och andra ”konstnärer”: urmakare, kakelugnsmakare, murare och målare, förutom skomakare, skräddare, smedmästare och ”menige allmoge”. Till och med en fotograf hade sökt sig dit från Danmark, fastän han gjorde då inte mycket för folks förskönande förstås och han slutade som kringgående försäljare av knappar, tråd, synålar och andra nyttiga redskap för självhushållet. Jag kan knappast erinra mej att där på den tiden fanns någon redig slaktare, ty ”Repåsen”, som fuskade litet i yrket, var just ingen solid person. Slakten sköttes nog mest om i hemmen och försäljningen av ”skållingar” skedde till Sävsjö, där uppköpare från vida orter höllo till, sedan platsen fått järnväg. För övrigt torgfördes fäslaktdjuren på den stora höstmarknaden i Vrigstad i november och en del på augustimarknaden, som också kallades sommarmarknad.

Det var Vrigstads olycka, att järnvägen inte kom att gå ditåt, vilket ett tag var meningen, men på den tiden var man förskräckt för järnvägar, eftersom man trodde, att de nästan skulle ödelägga allt affärsliv på platsen. Nu gick den förbi, med resultat i motsatt riktning, ty därmed förlorade Vrigstad sin karaktär av betydande affärsplats och så småningom tunnade också ”sociteten” ut, så att nu är det bara apotekaren och provinsialläkaren kvar. Dessa bådas kvarlevnad kanske min ringhet i viss mån bidragit till, ty hade inte jag under mina första riksdagsår personligen uppvaktat civilminister Schotte och bönat för läkarens kvarboende i Vrigstad, hade nog även de varit borta. Medicinalstyrelsen hade nämligen redan beslutat, att läkaren skulle flyttas till Sävsjö, men nu gick i alla fall Schotte å regeringens vägnar emot. Någon nytta har alltså ”den förlorade sonen” gjort sin hembygd. Vrigstads karaktär av naturskönt, leende samhälle kan emellertid ingen medicinalstyrelse i världen beröva det och så småningom har det blivit litet smått industrisamhälle med utsikt att på den vägen återerövra sin storhetstid.

Men låt oss återgå till gamla Vrigstad med dess mer eller mindre originella typer ur folklivet på den tiden! Som pojke fick jag ofta kila iväg dit med en smörkorg på armen och gå omkring i husen och bjuda ut varan. Gingo affärerna något så när, fick jag lov att hos ”Bakarefia”, som stod för det ena av de två bagerierna, inköpa för 25 öre vetebröd. Det var hård konkurrens med ”Bagarelisa”, som förestod det andra bageriet, så det vankades bra med ”påbröd” vill jag lova. I nutida penningvärde skulle man inte ens få så mycket bröd för 25 öre som man då fick som påbröd. Korgen blev nästan halvfylld för de 25 örena och fiabullarna voro en särskild raritet. En treöres sådan var nästan fullt dopp till kaffet bara den och märkvärdigt nog höll Fia ut ännu då jag blev biskopsbobonde 1907, men jag tror, att tacken för all hennes generositet blev – fattigstugan till slut.

När jag nu ändå var i Vrigstad i ”affärsangelägenheter”, skulle jag givetvis också hämta posten till byalaget. Men det var knappast så roligt som att hälsa på Fia. Där fanns då en gammal postfröken som hette Granfelt – inte att förväxla med en senare postfröken med samma namn. Hon var inte vidare tillgänglig för besök. När man knackade på den lilla luckan i dörren till kontoret stack hon fram näsan och frågade bryskt: ”Vad vill ni?” ”Hämta posten till Holkaryd”, viskade jag blygt fram. Men på den tiden hände det ofta, att det inte fanns någon post att hämta, ty halva byalaget läste Jönköpings – Posten tillsammans och den kom väl inte ut mer än ett par gånger i veckan. Brev till Holkaryd var sällsynta och då fick man ett snävt svar, alldeles som hon blivit förargad över att hon blivit störd. ”Finns ingen!” Luckan slog igen med en väldans smäll.

Att besöka läkarna var inte heller så nervstillande på den tiden, ty de tycktes ha för sig att patienten först borde inges en allvarlig respekt för läkaren, innan han gav sig i håll med sjukdomen. Det berättas att så länge ”sociteten” ännu höll ihop och tog sig en wira tillsammans på kvällarna gav sig en av dessa läkare sällan ut på sjukbesök nattetid även om det var en verkligt allvarlig historia det gällde. Han röt som en oxdrivare om han blev störd och enda sättet att rå på honom var att ryta igen. Då han träffade på någon som tog igen blev han en rätt hygglig människa med en smula humor längst inne. Så t. ex. träffade han en morgon, då han tog en promenad runt Slättsjön, en gammal knekt som hette Lund på Åsen. ”Vad går han här och driver efter på blanka förmiddagen” domderade han, tydligen med avsikt att knekten skulle hålla sig hemma och arbeta och inte ”gå med bössan”. ”Jaa, sade Lund och strök sig sävligt om mustaschen, ”det tänkte jag också fråga doktorn, men så kom jag att tänka på att det angår mig inte”. För det svaret fick den gamle knekten en krona i uppmuntran.

Till skyttefesten i augusti 1915 utgavs tidningen Västra Härads-Kuriren. Upplagan var 1 000 ex som såldes före och under festen för 50 öre. På bilden står redaktören Oscar Carlström, som då arrenderade Biskopsbo gård. I redaktionen ingick också Hugo Silfversparre, t.h. på bilden. Redaktörerna hade sitt högkvarter på Biskopsbo loge.

Västra Häradskuriren
Bland det hedervärda hantverksskrået fanns också en och annan lustigkurre. Den gamle smeden Vink hörde i sin ungdom, då han rätt ofta höll till på Gästgivaregården, till dem och en dag satte han sig mitt på torget och metade. Då någon kom och frågade om det nappade svarade han: ”Nää, det gör det väl inte, men då jag fått den förste och en till då har jag fått två”, och så fortsatte han att kasta ut, så att dammet rök.

Gamle muraren Wallsten var inte heller så borta, då det gällde att klara kinkiga situationer. På marknadsplatsen i Vrigstad funnos en del marknadsbodar som till och med voro försedda med eldstäder. En marknadsafton på hösten skulle Wallsten reparera skorstenen på en av dem, som ägdes av färgare Runstedt. Han hade emellertid redan börjat sitt marknadsfirande så det var si och så med hållfastheten av verket. Då han såg sig färdig bad han därför hantlangaren att bli kvar och stödja skorstenen medan han själv gick ned till Runstedt och hämtade pengarna för arbetet. När han sedan på återvägen gick förbi marknadsplatsen ropade han till hantlangaren: ”Nu får du släppa!” och vinkade med remissan i handen. En annan gång blev han eftersatt av en husägare åt vilken han murat en spis för att det rök så förfärligt i rummet. ”Ja, då eldar du väl”, svarade Wallsten, alldeles som om det var den naturligaste sak i världen och skrattade gott på köpet.

Till slut skall jag i detta sammanhang berätta en historia, som jag fått från far, och den går alltså ännu ett steg längre bort i den gamla goda tiden, medan far var arrendator på Vrigstad prästgård. Då stod socitetslivet ännu i sitt flor och prästen Wetter, häradsskrivaren, kronofogden och doktorn samt en del honoratiores i trakten söpo och kalasade ideligen med varandra. Prosten Wetter var en mycket självmedveten herre av den prästtyp som fordrade respekt av både hög och låg men av någon anledning hade han kommit på kant med de övriga herrarna i laget. Vid ett tillfälle satte han igång med en insamlingslista för något välgörande ändamål och då han från prediksstolen kungjorde detta sade han mycket högtidligt på slutet: ”Den som ger mest, är heligast.” Då listan kom ut, befanns det att han som förste tecknare satt ”L.C. Wetter, 2 kronor” med förvissning om att ingen skulle överbjuda honom och kunna anses heligare. De andra gubbarna i laget fingo så tag i listan och sköto tillsammans 10 kronor, som de överlämnade till en gammal gubbe i fattighuset som i sin tur överlämnade dem som andre tecknare på listan. Den kom då att få följande utseende till en början: ”L.C. Wetter, 2 kronor. Petter Kask i fattigstugan 10 kronor.” Den skymfen förlät aldrig prosten Wetter.
/Oscar Carlström