År 1955 startade Eivin Jonasson och Jarl Nilsson företaget som fick namnet Jonasson och Nilssons Byggnadssmide, efter att de varit anställda hos Musse. De hyrde cirka 200 m2 verkstads- och kontorsyta i Lindegrens nedlagda skofabrik, f.d. garverihuset vid ån.
Företaget tillverkade balkong- och trappräcken, trädgårdsstaket, grindar och brandstegar. Maskinbeståndet bestod av elsvetsverk, borrmaskin, kallsåg och snabbkap.
En ny verkstadsbyggnad uppfördes vid nuvarande marknadsplatsen och verksamheten flyttades dit. Jarl sålde sin del i företaget till Eivin under 1980-talet. Eivin drev det sedan till sin bortgång 2002.
Jarl Nilsson, Olle Jonasson och Peter Lindberg var mestadels ute och monterade på byggena. Eivin skötte kontoret och det administrativa. Efter Eivins död drev Eivins söner Olle och Thomas företaget. Thomas räknade, kalkylerade och svetsade materiel så det var klart inför monteringsjobben på byggena.
De jobbade mycket åt Bröderna Harbrecht i Vetlanda, Ekenäs Bygg, Sapa och gjorde t.ex. inomhusräckena till Nilssons Möbler i Lammhult. Det var mycket stora jobb med stålstativ, men man tillverkade även kopior av gamla räcken, ljuskronor, beslag och detaljer till t.ex. CJ Möbler. En stor kund var norska Moelven Industrier. Som mest hade företaget sju anställda.
Caterina Jonasson minns: Jag var bara 15 år när jag hamnade i ”verkstadskarusellen”. Det blir lite känslor, årtal kanske inte är så perfekta. Min svärfar kom till Vrigstad för att hjälpa ”Musse”, Peter Lindbergs pappa. Det hela började nere på Lindegrens vid ån. Mina svärföräldrar, Eivin, Elvira och grabbarna Olle och Thomas bodde över systrarna Lindegren. Verksamheten drevs i byggnaden längs med ån i mindre skala. Det gjordes trappräcken, staket o.s.v. i mitten av 50-talet.
1962 gjordes en avstyckning på tomten nere på marknadsplatsen. Det skulle byggas verkstad! Det blev den stenbyggnad som finns kvar i dag. Strax innan eller här kom Jarl Nilsson in i företaget, det hette ju Jonasson & Nilsson Byggnadssmide.
När jag kom in i bilden, 1973, var plåtskjulet rätt nytt och de hade installerat en stark travers för att lyfta tyngre grejor. Det blev nu mer än räcken. Ässjan fanns kvar och alla tillbehör för att göra kringlor till räcken för renoveringar men den blev mer använd till privata göromål som takkronor, ljusstakar och krokar.
Det var en upplevelse att se dem värma upp järnet till rätt temperatur, forma/sno/banka till, kyla ner, doppat i linolja, värma på igen blev liv…regnbågsfärger. Nostalgi!
Det kom en kontrollant från Tranås, en gång om året, som kollade svetsprov. Det skulle vara rakt, inga blåsor o.s.v. Annars kunde de inte ge sej ut på marknaden för grövre jobb. Det började bl.a. räknas på större jobb, stålkonstruktioner.
De flesta hamnade här i Småland. Lite exempel är ju bro/vägräcken vid E4:an vid Brahehus, i början av 70-talet, Nordiska Trähus lager, linor för väggblock, Swedhus lager, Olofssons hyvleri, lager och silo, många jobb i Vetlanda åt Ekenäs Bygg och Harbrecht Bygg. Inga trädgårdsräcken…inte här längre. Som mest var de nog sju anställda, tror jag.
Tider förändras det blev med- och motgång. Thomas började göra det mesta till Moelven i början av 2000-talet. Började där med att fixa allt med svetsning, räls till banor o.s.v. Det blev till ett heltidsjobb.
Det blev lugnt på hemmafronten, man behövde inte räkna på jobb. Sedan händer något man inte trodde…. Min Thomas gick bort 2007. Jag fortsatte att hyra ut verkstaden till Moelven. Att sälja fabriken var ett svårt beslut, men hösten 2010 sålde jag den till Smålands Ved och Virke. Jag är tacksam att ha fått vara med.
Många nu äldre herrar i Vrigstad, har jobbat där. De jag kommer ihåg mest är Jarl Nilsson, alltid hjälpsam och glad. Jarl dog tyvärr 2006, Olle, som ramlade ner och dog 1992 på ett bygge i Vetlanda, Peter Lindberg, alltid lugn, svärfar Eivin, som var lika envis ända till slutet. Mats ”Bagarn” Edvardsson, son till bagarn som fanns här då, en knubbig kille med glimten i ögat och som hade förmåga att ställa till det. Bengt Gunler var en annan. Finns säkert fler som jag träffat där.
Thomas började där efter skolan och fortsatte hela livet till 2007. Dessa människor samt de övriga som jobbade där gjorde verkstaden till ett företag som visade att Vrigstad kunde, även då !.? Jag är bara tacksam!
