2015

En hälsning från Vrigstads Hembygdsförening 2015

MS15_1En bild från vårt bildarkiv som innehåller över 5 200 bilder, de  äldsta från 1865.

För 50 år sedan, den 5 september 1965, avtäcktes en minnessten bredvid Sparbankshuset över sångerskan Kristina Nilsson. Stenen  avtäcktes i samband med Hembygdsförbundets sommarresa med cirka 300 deltagare.

T.v. Hembygdsförbundets ordförande dåvarande landshövdingen Sven af Geijerstam, tillsammans med Christina Nilsson-Gottlow, en släkting till Kristina Nilsson, samt ordföranden i Gudmundsgillet Sigfrid Leifland.

 

 

Innehåll:
Inbjudan till Vrigstads Hembygdsförenings årsmöte
Några bilder från Vrigstad – 50 och 100 år gamla (ur bildarkivet) Bildarkivet
Barndomshemmet av riksdagsmannen Oscar Carlström

Inbjudan till årsmöte med Vrigstads hembygdsförening
Välkommen till årsmöte med Vrigstads Hembygdsförening torsdagen den 9 april, kl. 19.00 i Församlingshemmet.

Program:
• Årsmötesförhandlingar.
• 2014 års verksamhetsberättelse presenteras i ord och bild av Stig Marz.
• Stig Marz visar videoklipp.
• Servering och lotterier.

Gamla och nya medlemmar hälsas hjärtligt välkomna!

Bilder från Vrigstad år 1915MS15_2
Adrian Källström hade möbelsnickeri från 1800-talets slut till 1927 då verkstaden brann ner. Då drevs fabriken av sönerna sedan fadern gått ur tiden 1926. I dörren kikar Fredrik Källström fram och längst till höger sitter Edvin Karlsson, Lunden. Hjälp oss gärna  att identifiera övriga på bilden.

Aldsta_husJ.K. Bengtssons affär. Här bedrev Albert Wadell diversehandel från mitten av 1860-talet. Affär och fastighet övertogs 1901 av J.K. Bengtsson, vanligen kallad ”Kilo”, som 1931 efterträddes av John Johansson. Affären upphörde 1968, som då sedan 1947 innehafts av Gunnar Gustafsson. Sedan dess har det varit bibliotek i fastigheten samt sporthandel och nu en tygaffär.

Bilder från Vrigstad år 1965
MS15_4
Vrigstad Värdshus 1965. Byggnaden var prästgård, troligen från 1600-talets senare del, till 1895. Den blev ålderdomshem 1895-1960. Fastigheten brann ner till grunden 1976 och byggdes sedan upp i nuvarande skepnad.

MS15_5
Under 1960-talets början ändrade Vrigstads Sport och läderindustri inriktning på sin produktion och började tillverka tält. På bilden syns bl.a. Irene Karlsson i produktionslokalen.

MS15_6
Vintern 1965 klarade en bil, som kom från Växjö, inte kurvtagningen utan fick sladd och hamnade i ån. Isen höll och Vrigstads brandkår var snabbt på plats och kunde bärga bilen.

Hembygdsföreningens bildarkiv
Vårt bildarkiv växer hela tiden och omfattar nu över 5 200 bilder, som finns tillgängliga för beskådan på biblioteket. Nu är dessutom över 2 000 av dem utlagda på vår hemsida (bilder tagna på 1950-talet och tidigare).  Där finns också ett motivregister där man kan söka bilderna.
Alla bilder är inskannade och vi säljer bildfilerna för 10 kr/styck.

Barndomshemmet
Förra året presenterade vi ett avsnitt ur riksdagsmannen Oscar Carlströms nedtecknade minnen. Här kommer en direkt fortsättning på första avsnittet, som han kallade för ”Födelsesocknen Vrigstad”. Den berättelse vi nu presenterar kallar han ”Barndomshemmet”. Oscar föddes 1879 i Holkaryd Kuragård. Så här berättar han om hemmet.

Barndomshemmet
Efter denna lilla orientering av barndomshemmets belägenhet i socknen och snabbteckningen av Vrigstads samhälle som medelpunkt återvända vi till Kuragård, 1/4 mt. stort, med omkring 10 hektar odlad jord och rätt vidlyftiga skogs- och hagmarker. På gården föddes hjälpligen 5 kor, ett par oxar och 3 á 4 ungdjur samt häst, ett tiotal får och några grisar jämte en del höns. Efter tidens brukningsmetoder sköttes jorden väl. Den var inte vidare stenbunden, men var av delvis karg beskaffenhet och som man då ännu ej fått riktigt klart för sig kalkens betydelse, bar den sällan någon klöverskörd att räkna med. Skog fanns det nog gott om, men den hade då intet egentligt pris. Far sålde slipers till utskylderna – 90 öre stycket för 5 tums kärna och en och tio för 6 tums. Det var inte utan att det var litet spänning, när man tog ner en fura, innan man efter fallet fick se, vilken kärna den innehöll.

Dessutom höggs 25 famnar barrved årligen till avsalu, 6 kvarters lång och tre alnar i höjd och bredd. Vid framkomsten till Vrigstad hos köparen betalades den med 5 kronor famnen. Det var lagom dagsverke med karl och oxar att forsla fram veden dit.
Ur ladugården kommo inte många pengar in. Smöret behövde mor för att köpa litet till huset – specerier, garn till bomullsklänningar åt sig själv och flickorna m.m. som tarvas i ett enkelt hushåll. Sedan fick ullen från fåren svara för rusthållet i klädesväg både på mans- och spinnsidan. Skodonen tillverkades av slaktdjurens hudar och tillverkningen av såväl dessa som kläderna ombesörjdes av skomakare och skräddare, som gingo från gård till gård.

MS15_7
Holkaryd Kuragård som den ser ut idag.

Mellangifterna vid det årliga ombytet av oxar gåvo väl så där en hundra kronor och försäljningen av ungnöt och någon spädkalv gav väl ungefär lika mycket.
Några smågrisar, om lyckan var god, inbringade så där femtio kronor och ett par skållingar kanske hundra. Det var just inga körförtjänster, ty hästen var i regel unghäst, men vid ombyte av denna blev det kanske en hundrakrona vart annat år. Det blev nu ingen större omslutning i kassarörelsen på ett sådant jordbruk, men utgifterna fingo bli därefter och det gällde att hålla hårt om pungen.

Sparsamheten måste bli en dygd, som både äldre och yngre fingo lära.
Men det var ingen fattigdom i bondehemmen av denna typ i bygden och byalagen skötte i regel om den ”socialhjälp”, som behövdes för de sämst ställda – torparfolket och backstugesittare – ej skulle behöva anlita fattigvården. Det gick då och då en kruka mjölk till dem och då en ko hade kalvat, blev det en kalvpannkaka eller vid slakt en och annan ”smakekorv”, som gick samma väg. Far lät en gammal knekt, som hette Kreutz, bygga sig en stuga på ägorna strax intill gården åt skogskanten till och jag har som barn otaliga gånger uppvaktat i den stugan i omförmälda ärenden.
MS15_8
Torpet Aspelunden som byggdes av soldaten Creutz. Foto är taget i början av 50-talet, strax före rivningen av torpet.

Och si, jag fick sällan gå därifrån utan fägning med kaffe och dopp! Hur kunde detta vara fatt? Ja, Kreutz hade 24 kronor om året i knektpension och dessutom gick han emellanåt i arbete hos far och tjänade några kronor med det och mor Kreutz skötte sina höns väl och på vången, som han fick uppodla kring stugan, blev potatis till husbehov och en del grönsaker. För övrigt var det ju inte bara från vårt hem Kreutzens fingo hjälp. Det var nästan halva byalaget med om, ty det fanns inte så många behövande i byn, som bestod av ett tiotal jordbruk av huvudsakligen samma storlek som vårt och där endast en gård hade underlydande torpare. Ty de gårdar, som åstadkommo verklig fattigdom på den tiden och vilka rekryterade fattigstugorna, voro framför allt herregårdarna. Lundholmen, den vackra jordbruks- och skogsegendomen, som ligger mellan Holkaryd och Vrigstad, hade sin dryga andel i detta. Där funnos väl på den tiden ett 30-tal torpare, av vilka de flesta gjorde dagsverken på gården 2 á 3 dagar i veckan. En hel del av dem avslutade sitt livsdagsverke på fattighuset i Vrigstad.
Nu äro dessbättre alla dagsverkstorpen borta eller utarrenderade i penninglega och därmed också rekryteringen från dem till ålderdomshemmet avskriven.

Men vi återvända till Kuragården och bebyggelsen där. Ja, ladugården var gammal, då far ett par år före min födelse köpte gården, lät han bygga en ny 1887. Det säger en del om de ekonomiska förhållandena, att fastän det gamla hypoteket på fastigheten var nära utgånget, så måste far ta ett nytt för att kunna bygga ladugården. Virke fanns ju på gården och hela byggkostnaden i övrigt rörde sig väl omkring 800 kronor. Det var inte lätt att komma över en större summa pengar på ett litet jordbruk då.

Boningshuset var nybyggt några år innan far tillträdde gården, och var ganska rymlig, ett väldigt stort rum i ena ändan på huset, en något mindre kammare i andra ändan jämte skafferi samt kök och förstuga i mitten. Det var högt i tak och ingen brist på luftkubiker, men det var kallt. Det fanns emellertid gott om ved och far såg till att det hölls jämn fyr i rörspisen under vinterkvällarna. Den där rörspisen hade av någon anledning oljemålats – det var ju inte vidare praktiskt, ty då den blev överhettad, sprack målningen sönder och det var ett ideligt plåstrande med vitlimning för att hålla den något så när snygg. Men den där gamla rörspisen står ännu kvar i Kuragårdens storstuga och eftersom han och jag äro så gamla bekanta och han i min barndom nästan räknades till familjen, måste jag nu, innan jag börjar denna historia, fara ut och hälsa på honom ett tag, Han vet mämligen det mesta om mina barndoms- och ungdomsår i hemmet och jag har lockats med honom att berätta en liten saga om hur livet tedde sig kring honom under de här åren.

Vi får kanske anledning att återkomma nästa år och höra vidare vad den gamla rörspisen och Oscar har att berätta.