Medlemsskrift 2011

En hälsning från Vrigstads hembygdsförening 2011

Vårt bildarkiv växer successivt och omfattar nu över 5 000 bilder. Denna bild över marknadsbodarna är från 1911 och är köpt från Nordiska museet. Mellan de båda bodarna närmast skymtar Gröndal, med två skorstenar, hembygdsföreningens stuga.

Innehåll:
Inbjudan till Vrigstads Hembygdsförenings årsmöte
Ett urval av bilder från Vrigstad (ur bildarkivet)
Apotekarsonen i Vrigstad berättar mera
Tack

Inbjudan till årsmöte med Vrigstads hembygdsförening

Välkommen till årsmöte med Vrigstads Hembygdsförening torsdagen den 7 april, kl. 19.00 i Församlingshemmet.

Program:

  • Årsmötesförhandlingar.
  • 2010 års verksamhetsberättelse presenteras i ord och bild av Stig Marz.
  • Stig Marz visar videoklipp.
  • Servering och lotterier.

Gamla och nya medlemmar hälsas hjärtligt välkomna!

Ett urval av bilder från Vrigstad

År 1921

Vrigstad skola år 1921 – klass 3 och 4. Lärarinnan Birgitta Holmkvist tillsammans med eleverna (på stenen) Ludvig Johansson, Erik Stensson, Filip Ekdahl, (framför stenen) Erik Pettersson, (stående fr. v.) Axel Molin, Åke Johansson, Anders Nydal, Tage Lindström, Simon Svensson, Tage Jakobsson, Ivar på Täppa, Elsa Holm, Sigrid Rydén, Carola Hård, Greta Rundqvist, (sittande fr. v.) Ingrid Hustavsson, Elisabet Pettersson, Berta Karlsson, Inga Ek, Majken Jonsson, Ingrid Svensson, Berta Andersson, Edit Svensson, Sigrid Johansson och Inga Gustavsson.

År 1931

 

1931 plockade de här pojkarna äpplen i Sandstedts trädgård, nuvarande Jotos parkering, fr. v: Kurt Haegerstam, Gösta och Lennart Karlsson, Bertil Lindblad, Svenning Svensson, Rune Karlsson och Kjell Sandstedt.

 

År 1941

 

Vrigstad Skofabrik var under 1930-60-talet Vrigstads största arbetsgivare. Här är arbetsstyrkan samlad utanför fabriken  år 1941.

 

 

 

År 1951

 

Vrigstad kommuns sista kommunalnämnd 1947-1951. Stående fr v: Gunnar Axelsson, Henrik Vink, Axel Johansson, Otto Svensson, Gustav Karlsson. Sittande fr v: Oskar Krona, Axel Dahlqvist, Emil Crona, ordf., Gustaf Stendahl, Albert Isaksson.

 

År 1961

 

Vrigstad Sport & Läderindustri startades 1946 av bröderna Sture Pettersson och Stig Ringefelt. Huvudprodukten var shoppingväskor. År 1961 blev de gamla lokalerna för små och en ny verkstadsbyggnad uppfördes. Byggnadsentreprenör var Josua Persson, Lammhult. Här har monteringen av takstolar påbörjats.

 

År 1971


Fastighets- och lösöreauktion efter frisören Claes Yman, Växjövägen 3. Fastigheten såldes till sågverksägare Artur Carlsson för 59 500 kronor.

 

 

 

 

Apotekarsonen i Vrigstad berättar mera
I förra årets hälsning återgav vi minnen från Vrigstad berättade av Egil Pernheim, son till apotekare Claes Persson, som tjänstgjorde i Vrigstad under åren 1908 till 1911. Vi låter honom nu ta oss med på ett strövtåg i vrigstadbygden för 100 år sedan (med kommentarer av Sig Marz):

Nu bege vi oss ut på upptäcktsfärd i omgivningarna. Vi stå på åbron och blicka uppströms. Till vänster går en väg, och när vi följer den kommer vi till en ladugårdsbyggnad, som ägs av slaktare Nydal. (Viktor Nydahl 1863-1945). En del av ladan är inredd för slakt. Eftersom det var förbjudet för oss barn att titta på när det slaktades, så voro vi naturligtvis ofta där och tittade på i smyg. Jag har aldrig haft ont av vad jag såg då. Tvärtom. När nu slaktare Nydal är på tapeten, må här inflikas en liten sann historia från den tiden.

Frun på Biskopsbo (Maria Charlotta Carlström, hustru till Oscar Carlström senare riksdagsledamot i andra kammaren), ville ha en bagge slaktad och vände sig därför till Nydal och tid om slakten blev överenskommen. Ensam kunde Nydal inte klara det, så han vidtalade en bekant. Denne, vars namn jag inte minns (Algot Andersson på Jägersro. Far till Karl Algotsson) var nog den siste jägaren i Småland. Jag menar en som levde på jakt och fiske utan annan sysselsättning.

Han, liksom Nydal, var av födsel och ohejdad vana mycket törstig. Nåväl! På bestämd dag infunno sig de båda kumpanerna på ort och ställe. De visades ut till stallet för att beskåda offerdjuret. Efter en bra stunds prat om var de skulle kunna få sig en sup, gick Nydal för att tala med husfrun. För henne redogjorde han i svepande ordalag hur bra det vore för köttet med lite cognac till baggen. Han fick sig en halvliter och återvände till kamraten. Flaskan tullades flitigt och var snart urdrucken. Men törsten var inte släckt. Föregående manöver återupprepades med lyckat resultat. När flaskan var tom, avlivades baggen snyggt och prydligt.

Som slutkläm på historien kom mötet på Vrigstad marknad mellan de båda Nimrodarna (skickliga eller ivriga jägare) och frun på Biskopsbo. Hon går fram till dem och tackar för deras slakthjälp, men kan inte förstå hur det kom sig att köttet faktiskt smakade cognac. Det kan inte vi heller förstå, blev svaret. Smålänningen som i en liten ask: Kvicktänkt och repliksnabb.

När vi passerat slaktladan ser vi ett rödmålat badhus med en badbrygga ut i ån. Bryggan var omgiven av ett brädplank till skydd mot väder och vind samt obehöriga blickar. Nedsänkt i bryggan var ett spjälkar för de icke simkunniga. Andra kunde ta sig ett bad ute i ån om de gingo genom en dörr i planket. Vi pojkar badade var och hur som helst, ty vatten fanns det gott om på den tiden. Längre uppför ån kommo vi till en sandås. Här gör ån en kraftig krök. Den har brett ut sig och grävt sig djupt ner i marken. Det är svalare vatten här än på andra ställen.(Rakt norr om nuvarande marknadsplatsen). Detta är en utmärkt badplats för den simkunnige, och därför särskilt omtyckt av de unga männen och ynglingarna. En sådan vattensamling kallades på den tiden, hölja, varför nämnda badplats gick under namnet ”Sandhöljan”. Här övergår vattendraget från det lugna framflytandet nere i byn till ett mera forsliknande. Ån blir grund och bottnen stenrik.

En ny bro leder över till andra sidan. Den är en bra plats att meta ifrån. Stora laxöringar kan man få upp här. Vattnet blir alltmer strömt ju längre upp man kommer. Plötsligt ser jag några väldiga stenblock ute i ån. De äro placerade som om de skulle utgöra fundament till en bro. När jag tittar närmre på företeelsen visar det sig att det är ett uråldrigt vadställe intill stenarna. Ovansidan av stenblocken äro släta, så man kan tänka sig att förfädren lagt stenplattor mellan stöden och på så sätt kommit torrskodda över ån när högt vattenstånd gjort det omöjligt att vada över till andra sidan. Jag har sett avbildningar av dylika broar i England och de uppges vara från forntiden. Att bygden är urgammal, det vet vi, men nog skulle jag vilja påstå att redan i den grå forntiden denna gudabenådade nejd var bebyggd. Här fanns ju allt man behövde för att kunna leva. Värme, vatten och vilt i oanade mängder. Och som krydda på anrättningen, ett härdat, intelligent och kraftigt släkte.

Det är sommar och torrt varför vattenståndet är lågt. Vi vada med lätthet över ån och kommer då till en gammal grå stuga. Den bebos av en skomakare i små omständigheter. Det enda han har gott om är barn i olika åldrar. (Skomakaren Emrik Jonsson (1852-1920) och Maria Charlotta Dahlström (1853-1939), föräldrar till bl.a.  Ville Jonsson. Paret hade tio barn). En av pojkarna är i min ålder och vi blevo goda kamrater under våra upptäcktsfärder i skog och mark.

 

 

Vid den fortsatta färden uppströms komma vi till en liten by, vars namn jag glömt (Köpstad) Men jag minns att två av drängarna på Gästgivargården, Weimar och Einar Lilja voro härifrån (här är ett minnesfel. De var födda i Norra Ljunga och i Vrigstad bodde de på Annedal där fadern var garvare. Möjligen hade de varit drängar i Köpstad). Likaså vår jungfru Gerda, som förut varit mjölkpiga i Gästgivargården (hon var född på Söräng under Gnillinge och dotter till Per Alfred August Johansson Mars och hans hustru Anna Mathilda Gustafsdotter. Gerda gifte sig med John Lindblad och blev mor till bl.a. Göran Lindblad. Söräng ligger ju inte så långt från Köpstad).

Från byn vid ån går en liten väg rakt över fälten mot godset ”Biskopsbo”, som ligger utefter stora landsvägen Wrigstad-Sävsjö. När vi komma till vägskälet, svänga vi av åt höger och komma efter en stunds vandring till en grind, ett led som det heter här eller på ren småländska ”le”. Här går gränsen mellan godset och vrigstadbyns ägor.Vi öppna och gå igenom. Dikesrenen på bysidan är som sammet, så väl avbetad är den av får och getter. Här brukade vi pojkar hålla till och ”spela kniv”, ett trevligt nöje i väntan på att det skulle komma något bra ekipage, som vi kunde öppna grinden för och få en slant i belöning. Vi fortsätta vägen fram mot byn och hava då på högersidan några utmarker. Den första tillhör gästgivaren och kallas hästahagen, ty där fingo hästarna gå på bete när de inte behövdes för skjutshållet.

Nästa område tillhörde prästgården, och var likaledes en hästhage. Mitt för denna, på vänster sida av vägen, låg en liten vacker rödmålad stuga tillhörande sockenskräddaren Sidenqvist (Clas August Sidenqvist, 1851-1930), en trivsam, originell människa. Undrar just om inte hans cykel var mera originell och på vilken han gjorde sina resor i socknen för att hos vederbörande beställare utföra sitt arbete. Resorna brukade ta hela veckan i anspråk och när han kom hem på lördagskvällen satte han genast igång med skötseln av sin stuga och trädgård. Där var alltid snyggt och välpyntat.

Så komma vi till ett vägskäl. Här går vägen till Stockaryd och vid dess högra sida sträcker sig marknadsplatsen med sina vanligen tomma bodar i röd färg. Men på marknadsdagarna är här livligt värre och bodarnas framsidor nedfällda för att tjäna som diskar för försäljarnas varor.

Vi fortsätter och vid hörnet av torget ha vi på vänster hand ett bageri för finbröd. Det är några fröknar Thunander, som driver rörelsen och samtidigt telefonstationen. (Det var bageriidkerskan Sofia Lovisa Thunander med döttrar som drev bageriet. Dottern Märta hade hand om telefonväxeln).

 

 

Tack
Hembygdsföreningen får framföra ett varmt tack för gåvor under 2010 från bl.a. Vrigstads köpmän, Kolmilarföreningen och Elisabeth Ralf.