Jag tror alla av Er har något minne av Axia i Holkaryd, även om det närapå är på dagen 20 år sedan hon gick bort.
Axia föddes i Holkaryds Norregård, 1907 och var yngst i en syskonskara på sex barn. Äldst var Henrik, som blev färgmästare på Runstedtska Färgeriet. Gunnar levde på gården hela sitt liv så när som på tre år då han tjänade dräng i Köpstad Östergård. Arvid dog på gården vid 25 års ålder av hjärtfel. Rudolf blev köpman i Vrigstad. Anna levde hela sitt liv på gården.
Och så ”lillflickan” Axia som vid 24 års ålder, alltså 1931, fick möjligheten att studera och flyttade till Stockholm. Hennes äldre kusin Sigfrid Leifland var då rektor för Stockholms Borgarskola. Axia fick bo hos kusinen och studera journalistik vid hans skola. Hennes stora dröm var att bli journalist. Men efter ett år i Stockholm blev hon hemkallad för att hjälpa till med skötseln av sina åldrade föräldrar.
Någon yrkesjournalist blev aldrig Axia men hon medverkade med otaliga artiklar i länets tidningar. Speciellt engagerade hon sig i andliga frågor, men skrev också ett antal kulturhistoriska artiklar med hembygdsanknytning.
Axia växte upp i ett mycket frireligiöst hem. Pappan var den kände lekmannapredikanten Karl Gustavsson, som tillsammans med brodern Johan reste ut på möten lördagar och söndagar. De hade en sällsynt förmåga att bedja för sjuka. Det finns flera exempel på hur deras böner botat sjuka.
Provinsialläkaren i Vrigstad brukade vid svåra sjukdomsfall säga:”Jag kan inte göra något mer, men sänd efter bröderna Gustavsson i Holkaryd”.
Efter föräldrarnas död, pappan dog 1937 och mamman 1940, kom Axia att bli husföreståndarinna i Hylletofta prästgård hos komministern Holmkvist. Hon skötte inte bara huset och Holmqvist utan engagerade sig i det kyrkliga arbetet med syförening, söndagsskola, körverksamhet, hon var också organist i kyrkan. Det sägs också att hon t.o.m. skrev predikningarna. Hon hade nog gärna blivit prästfru i Hylletofta prästgård, men så blev det inte.
Efter komminister Holmkvists bortgång 1963 återvände Axia till Holkaryd Norregård, och bodde där tillsammans med systern Anna. De slog vakt om den kristna tradition, som deras far grundlagt. Ingen besökare fick lämna hemmet utan bön och psalmsång.
En dag på semestern 1982 tog jag en cykeltur ut till Holkaryd. Jag tror hembygdsföreningens Trimorientering hade någon kontroll där.
Axia var i trädgården och jag stannade för att prata. Efter en stund bjöd hon in mig i huset. Det första hon gjorde, när vi kommit in, var att lägga fram en faksimilutgåva av Karl XII:s bibel från 1703. Hon slog upp en sida och bad mig läsa. Texten var i frakturstil med ålderdomlig formulering.
Jag läste, förmodligen till hennes förvåning. Hon trodde säkert att jag inte skulle klara det. Men eftersom jag fått en viss vana att läsa gamla dokument så klarade jag det.
Efter detta inträdesprov var jag accepterad och vi hade ett intressant och givande samtal. Hon berättade om bildandet av Holkaryds Kristliga Ungdomsförening. Det var med medlemmar ur denna som Vrigstads Pingstförsamling bildades 1927 och där Axias bror Rudolf blev den förste föreståndaren.
Jag framförde att jag gärna ville komma tillbaka och då ha bandspelare med mig och samtala om frikyrkorörelsen i Vrigstad, ett ämne som hon behärskade. Men det ville hon inte av någon anledning.
När jag skulle gå sa Axia:”Vi har en gammal tradition här i huset att ingen besökare får lämna huset utan att man tillsammans sjunger en psalm och läser en bön”. Psalmen skulle jag välja. Eftersom vi var mitt i högsommaren med all blomsterprakt var inte valet svårt. Jag föreslog ”En vänlig grönskas rika dräkt”.
Axia satte sig vid orgeln och vi sjöng tillsammans. Hur det lät vet endast vår Herre och jag. Efter psalmen bad Axia en bön och mitt första besök i Holkaryd Norregård var tillända. Detta första besök följdes av flera, alla med avsikten att få göra en bandad intervju. Men hon hade alltid något skäl till att avböja.
I november 1987 uppmärksammade Hembygdsföreningen, Missionsförsamlingens 125-åriga verksamhet i Vrigstad, genom en Temakväll. Vi gjorde tydligen ett misstag, vi nämnde inte Holkaryds missionshus i sammanhanget. Holkaryds Missionshus var årsbarn med Axia och hennes skötebarn.
I augusti 1988 fick jag ett brev från Axia, där hon skriver: ”Käre Stig! Efter en sorgkantad sommar går vi nu in i bråd skördetid. Det gäller både andligt och jordiskt, som hör till vårt förvaltarskap. Den 11 september skall vi, på initiativ av Stina i Sävjedal, ha en söndagsskolträff i Holkaryds Missionshus. Hon har också varit lärare här. Nu tycker jag att det skulle gälla alla elever som gått här och att vi skulle göra en historisk återblick på söndagsskolan i Holkaryd. Missionshuset, som nu är det äldsta i socknen, fyllde 80 år förra året. Hembygdsföreningen var likgiltig för detta faktum i sin missionskrönika. Nu tycker jag att söndagsskolans verksamhet i Vrigstad står i tur att utforskas av Hembygdsföreningen.
Söndagsskolsamlingen i Holkaryds Missionshus blir söndagen den 11 september med början kl. 14.00. Det vore roligt om Du kunde komma med. Edvin Finér, Sävsjö är den äldste eleven och han kommer att berätta. Vi hoppas att Gud ska ge oss en skön högtid. Nu måste jag dricka mitt morgonkaffe! Hjärtliga hälsningar, Axia.
Efter den avhyvlingen vågade jag inte annat än att ta mig från Växjö till Holkaryd med bandspelaren och kameran i bagaget, för det var underförstått att jag skulle komma och dokumentera träffen.
Jag kan säga att den resan har jag aldrig ångrat. Jag fick ju äntligen Axia på band. Axia hade själv gjort många bandinspelningar berättade hon vid ett tillfälle. 1967, när hon fyllde 60 år, inköpte hon en rullbandspelare för pengarna hon fick. Vi talade många gånger om att vi skulle gå igenom vad hon hade på banden för att se om det var något av intresse för Hembygdsföreningen.
Så gick åren, men så i juni 1998 skulle jag till Vrigstad i ett annat ärende och såg att jag skulle få tid över. Jag ringde Axia och frågade om det passade att jag kom och att vi gick igenom hennes inspelade band. Svaret blev att jag var välkommen.
Jag hade inte hört att hon skulle vara dålig och inte heller anade jag något under vårt telefonsamtal. Jag knackade på dörren i Norregård och hörde henne ropa inifrån huset. Jag knackade på igen och hon ropade. Jag tog tag i låsvredet men dörren var låst. Jag väntade men ingen kom och öppnade.
Det hela löste sig då grannen Ragnhild Claesson kom. Hon förklarade att Axia var lite dålig och undrade om jag talat med henne om besöket. Det hade jag ju gjort och då öppnade Ragnhild dörren och jag kunde stiga in.
Axia denna paranta dam var fullständigt förändrad till det yttre. Stödd på en upp och nedvänd långskaftad skurborste med en trasa till ögla, där handen vilade, stod hon i köket då jag kom in. Med mig som stöd på ena sidan och skurborsten på den andra förflyttade vi oss in i det s.k. finrummet.
Den timma jag tänkt att stanna blev tre oförglömliga timmar. Något fel på hennes intellekt kunde jag inte märka. Klart och redigt berättade hon om de personer hon intervjuat efterhand som jag sorterade banden.
Axia ville att jag skulle ta med mig banden, ett drygt 30-tal, och den gamla rullbandspelaren för att kunna spela upp banden. Jag lämnade Axia och Holkaryd Norregård med bandspelaren och banden i en plastkasse. Detta blev mitt sista möte med Axia, 17 dagar senare gick Axia ur tiden. Jag minns Axia med tacksamhet och glädje.
© Stig Marz